My twins,,,,
Vi hade laddat hela dagen, vädret var på topp och alla såg fram emot kvällen. Stans puls kändes ända upp till Bronx och färden ner mot södra Manhattan gick fort. Mycket prat och skratt på tunnelbanan. När vi skulle åka upp till discostället var det flera som blev åksjuka i hissen. Det var högt upp. Jag hade varit där många gånger och älskade höjden. Jag har alltid tyckt om höjder.
På natten när det var dags att dra sig skulle vi sova hos en av killarna som bodde i närheten. Vi gick dit, morgonen var på väg men Mahattans nattpuls var i full gas. När vi kom till lägenheten fanns där en katt. Jag blev förstås allergisk och kunde inte sova. Alla andra sov. Efter ett tag gav jag upp, lånade en tshirt att ha över den svarta paljettklädda tröjan och gick ut på gatan. Nu var luften svalare och pulsen började lägga sig. Jag började gå, promenerade i mina egna tankar. Plötsligt stod jag precis nedanför ett av tornen. Jag tittade upp, tänkte, sjukt högt alltså. Tänkte också att om ett fönster nere där jag stod skulle gå sönder skulle det vara enormt mycket glassplitter, dessa enormt stora fönster med så mycket glas i. Vackert, vilken byggnation, hann jag tänka, dotter till en arkitekt som jag är :) , sen gick jag vidare upp, hem mot Bronx.
Någon vecka senare, föll dessa enorma byggnader som korthus. Rakt ner rasade dom och allt stål, glas, bara vek sig. Jag fattar det fortfarande inte riktigt. Hur det kunde hända. Hur i helsicke dom kunde rasa på det sättet,
En dryg månad efter, vi ska ner till samma lägenhet som katten var i, vi ska dit på middag. Vi går av tbanan och upp på gatan, jag slås av en frän lukt av rök. Brinner det? Ja, det brinner fortfarande i rasorna av tornen. Det är fortfarande rök i luften. Det blir plötsligt ganska verkligt. Fast ändå inte. Ju närmare man kommer desto mer luktar det och ju mer bilder ser man på byggnadsväggarna, av männsikor, massor med människor. Här och var, ligger det blommor, nallebjörnar och många amerikanska flaggor i olika storlekar.
När vi kommer till lägenheter lukter det byggdamm. Medans maten görs klar tar vi en drink och jag tittar i bokhyllan. Ett grått lager av byggdam runt böckerna, i böckerna, mellan varje blad, märker jag när jag tar ut en bok och börjar bläddra. Finkornit som fin sand är dammet. Det är från tornen när dom rasade. Det trängde in i lägenheter flera kvarter bort. In i hemmen, böckerna, sängkläderna, tunnt tunnt som byggdamm. Svårt att få bort.
Jag har för mig att den killen flyttade därifrån sen. NYC, Manhattan blev sig inte lik, det var skillnad på atmosfären, det var skillnad på skylineen för turisterna, det var skillnad för världen.
Jag har varit tillbaka flera gånger igen efter den där middagen. Det är skillnad. 
